Slutet för pälsindustrin

Detta har jag kopierat rakt av från djurensbefrielsefront.com. Mycket bra läsning som slår hål på alla myter om att det är dåligt att frita minkar.

Med början under 1997 började en ny aktionsstrategi mot pälsindustrin ta form. Som komplement till vanlig informations- och opinionsbildning började man attackera pälsdjursfarmerna direkt. Syftet var att rädda livet på de inspärrade rävarna eller minkarna samt att skada förtryckarna ekonomiskt.

Hittills har mer än 30 farmer attackerats, tusentals djur har räddats och ett flertal farmer har fått lägga ned efter attentaten.
Antalet pälsdjursfarmer har under de senaste åren minskat drastiskt, och med fler lyckosamma aktioner ser denna strategi ut att kunna bli slutet för pälsindustrin. Dock har fler än farmarna själva sett negativt på dessa aktioner. Detta är synd, och för att råda bot på detta kommer de argument som talar mot minkarnas rätt till frihet att bemötas här.

Om minkarnas överlevnad
Det som oftast kritiseras är att man tror att minkarna inte klarar sig i det fria, utan att de dör, antingen genom svält eller p.g.a. att de blir överkörda. Ibland får man höra uttalanden som att "minkarna är domesticerade [förtamade]", eller att de skulle ha blivit av med deras förmåga att jaga efter att ha suttit större delen av sina liv i bur. Detta är också ett av farmarens främsta argument för farmning, d.v.s. att minkarna skulle trivas i sitt "hem" på farmen, men det stämmer naturligtvis inte. På den korta tid som minkar fötts upp på farmer, nämligen 70 år, har de inte hunnit bli domesticerade. Minken har kvar alla sina naturliga instinkter som att t.ex. jaga, simma, finna skydd och att bygga näste. Alla de sjukdomar och beteenderubbningar som förekommer bland inspärrade minkar tyder på att en mink inte hör hemma i buren, utan i frihet. Minkar födda i frihet är genetiskt sett 95 % samma djur som de på farmerna. Det som skiljer de åt är främst pälsen, och detta är helt beroende av den föda minkarna fått på farmen.
Ett konkret bevis på att minkarna klarar sig, och som även tar kål på myten om att minkarna "avvänts" sina instinkter efter födseln, är att de minkar som släpptes fria vid en aktion i Svenljunga den 12 oktober 1997 setts - efter vintern - både i Halland och i Småland. Att det var just de minkarna syntes på pälsen.
Visst är jag medveten om att några av de tusentals minkar som släppts ut kommer att dö, men man får ju inte glömma vad alternativet hade varit - nämligen att varenda mink hade gått en säker död till mötes. Nu får de åtminstone chans att kunna leva ett lyckligt liv i frihet, att kunna simma i sjöarna för att dyka upp ur vattnet och för första gången känna gräs och mossa under tassarna. Dessutom måste tilläggas att det alltid dör djur som lever i frihet. En finsk forskare har konstaterat att en stor del av alla minkar som är födda i frihet dör även de, när vintern knackar på dörren.

Överkörda minkar
Vad det gäller de minkar som sägs bli överkörda av bilar, illustreras detta bäst med ett exempel från USA (Sverige är långt från det enda landet där frisläppningar av minkar ägt rum). I ett fall kallat "Chatham 3" släpptes drygt 1.500 minkar fria. Medierna gick där, liksom i Sverige, farmarens ärende och kritiserade aktionerna. Farmaren hävdade att runt 400 av de minkar som blivit frisläppta skulle ha blivit överkörda, men när det i rätten krävdes bevis i form av foton eller döda kroppar sjönk antalet döda kraftigt till 300, 200, 100 och till sist till 12 stycken. Vad som dessutom bör nämnas i sammanhanget är att ofta när det visats bilder på överkörda minkar, så har vägen de körts över på, ofta varit en liten grusväg som enbart leder till farmen i fråga. Och om farmaren kallblodigt kan döda tusentals minkar varje år, varför skulle han då inte kunna köra över några med sin bil? Dessutom verkar det ju bra i propagandasyfte, för det var ju uppenbarligen många som gick på farmarens "trick".

Döda alla rovdjur?
Det näst vanligaste argumentet som talar mot att ge minkarna sin frihet, är ur ekologisk synvinkel. Man kritiserar nämligen minkarna för att vara rovdjur, och tror att de ställer till oreda i den ekologiska balansen. Att kritisera rovdjur för att vara just rovdjur är ju väldigt märkligt. Konsekvenserna av detta blir att alla rovdjur borde utrotas - något som verkligen skulle innebära en ekologisk katastrof. Att minska antalet rovdjur, eller att åtminstone inte höja det, går överhuvudtaget inte ihop med Naturvårdsverkets senaste rapporter. I denna vill man faktiskt fördubbla den svenska rovdjursstammen. Dock ska jag ändå undersöka om minkarna verkligen gjort den skada som vissa verkar tro.

Påverkar ej minkbeståndet
För det första måste vi konstatera att det i Sverige finns mer än en miljon minkar som är födda i frihet. Enligt experter på området har alltså det totala antalet minkar som är fria inte påverkats överhuvudtaget av frisläppningarna. Aktivisterna har alltså endast ökat Sveriges minkbestånd med en ytterst liten del. De siffror som basuneras ut i media är dessutom oftast missvisande; oftast fångas runt hälften av minkarna in igen, och även de minkar som kommer att dö i frihet bör dras ifrån den ursprungliga siffran.

Revirhävdande
Visserligen är det till en början många minkar på ett och samma ställe, men detta reglerar minkarna själva genom att de är starkt revirhävdande. Varje mink kräver förutom vid parningssäsong en yta på två - tre kvadratkilometer. Att säga att en mink på ett sådant stort område skulle kunna göra någon ekologisk skada, är högst orealistiskt. Minkarna har själva inga problem med att sprida ut sig, eftersom de har stor förmåga att förflytta sig snabbt över stora avstånd. En mink kan t.ex. utan större problem röra sig upp till tre mil/vecka.

Flera födokällor
Minkarna specialiserar sig dessutom inte på en speciell födokälla, olikt t.ex. lodjur eller utter som specialiserar sig på harar respektive fiskar. Genom att undersöka minkens avföring har det visat sig att de äter fiskar, fåglar, kräftor, groddjur, gnagare m.m. Minken jagar helt enkelt det som det finns gott om; finns det gott om kräftor då äter de dem. När sedan kräftornas antal minskar väljer minkarna en annan födokälla, helt enkelt därför att det krävs för mycket arbete för att fortsätta jaga kräftor. Kräftorna får då chans att föröka sig och förstärka sin art. Allt enligt naturens bestämda gång.

Hönor fridlysta fåglar?
De "ekologiska problem" som kunnat bevisas har endast visat sig vara att hönshus som legat i närheten av farmen blivit besökta av minkar. Att härifrån dra slutsatsen att minkarna orsakar "ekologisk obalans" är väldigt lång. Ibland har kritik även riktats mot att fridlysta fåglar benägna i Stockholms skärgård hotats av minkar. Återigen vill jag påpeka att de frisläppta minkarna påverkat Sveriges minkbestånd ytterst lite. Dessutom är det ju rent av dumt att tro att fåglar i Stockholms skärgård skulle påverkas av frisläppningarna. Inte en enda farm som attackerats har legat i närheten av Stockholms skärgård, utan de flesta aktioner som utförts har varit i Småland och Västra Götaland.

Inga resultat från farmaren
Gång på gång har farmarna m.fl. sagt att frisläppningarna kommer att få "mycket allvarliga konsekvenser", och ibland har utredningar tillsatts. Om nu detta skulle stämma så skulle ju detta ha kunnat bevisats för länge sedan. Men eftersom det inte stämmer har inga sådana resultat kunnat fås fram, och därmed håller inte heller det ekologiska argumentet för farmaren och hans vänner.
Det är dags att fler vågar försvara de frisläppningar som skett. Vi får inte låta farmarens ord få stå oemotsagda. Din röst kan göra en skillnad för djuren!