Alltid det svarta fåret

Jag känner mig alltid mer eller mindre som det svarta fåret. Det behöver inte vara något negativt så länge andra accepterar det. Just nu har jag börjat plugga till CNC-operatör. Skolan är i en stor verkstads-/lagerlokal där det bara jobbar män och de flesta har kagge. Sterotypen alltså. Jag känner deras fundersamma blickar när jag går omkring i en indienskjorta med sköna färger.

Ibland tänker jag att jag kanske aldrig kommer passa in i den här industrin när egentligen blir jag bara förblindad av stereotypen. Jag är en väldigt anpassningsbar person och funkar med de flesta människor, men ändå känns det som att jag ofta ses som den där konstiga eller extrema.


Det är inte många människor som står mig nära (ni nära vet vilka ni är!). I perioder kan jag få många kompisar. Dock kommer jag dem aldrig nära... Kanske är det för att jag är svår? Men jag tycker att jag är ganska enkel, kanske för enkel? Det är nog ganska klart med var jag står i många frågor, politiska som sociala, och jag dömer och kritiserar inte folk som tycker annorlunda (kanske lite i huvudet, men vem gör inte det?). Min känslobank är inte alls komplicerad heller, men jag tror att folk kan tro att den är det...

Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget. Jag ville bara skriva lite. Jag kommer alltid vara den nyktra på fester med alkohol och droger, den med veganmat i matlådan, den färgglada bland de mörka, den mörka bland de färgglada och absolut kommer jag alltid vara den jag är: skitsur på allt men ändå glad som på ett barnkalas*.

*Att vara skitsur är ett bra bränsle för att hålla motivationen uppe. Är man motiverad är man glad. Är man glad är man...